Joakim Bergdahl

Tanken var att jag, Linnea och Wilmer skulle gå in till stan och kika runt lite idag efter Wilmer sovit lunch men han har inte riktigt vant sig vid sin nya säng så det slutade med att vi stannade hemma. Nu finns inte längre några väggar runt sängen som hindrar honom från att klättra ur så nu ligger han kvar tills vi lämnat rummet och sen dröjer det bara sekunder innan man hör dörren börja knarra långsamt och en liten skalle kikar ut och flinar. Charmigt kan man tycka men efter 10:e gången börjar det nästan bli tjatigt. Innan han somnade så hann en kompis kika förbi också så planerna om en dag på stan rann sakta ut i sanden och innan man visste ordet av så var det middagstid. Mitt i all röra så knackade en herre med stort flin på dörren och lyckades smöra sig förbi Linnea som egentligen var alldeles för snäll mot honom. Han traskade in med stora kliv i vardagsrummet där jag satt med ögonbrynet höjt och hakan nere i golvet och undrade vem fan han var och vad han ville och innan jag hann tänka mer så sa han precis det: Nu undrar du förstås vem fan jag är och vad jag gör här. Man märkte snabbt att han övat länge på att snacka skit och att hans enda syfte var att lura oss på en massa pengar. Han sålde iallafall barnböcker och kom hela tiden på alla möjliga och otänkbara anledningar till att vi skulle behöva dom i olika sammanhang och man hann inte ens peta in en enda liten åsikt mellan alla hans utageranden. Böckerna kostade över 400 kr st och det var en serie på 12 böcker. Han påstod att dom var så "billiga" för att deras företag inte lade ut en massa pengar på reklam, hemsidor och liknande onödiga ting utan satsade istället på att skicka ut såna tattare som han för att på så vis lura hela stadens småbarnsföräldrar på pengar. Naturligtvis kunde man ta det på avbetalning eftersom man som småbarnsförälder inte alltid har så mycket pengar till övers men man kunde absolut inte fundera på saken och höra av sig senare och man kunde inte heller bara köpa en bok eftersom hela serien var tänkt som ett uppslagsverk och "det vore som att köpa ett lexikon från A till C och inget mer". "Dessutom får man ju barnbidrag som ska gå till såna här grejer" sade han också. Han tyckte alltså att det skulle vara helt rimligt av oss att betala över 100 spänn i månaden i 2 ½ år för att få hela deras fantastiska bokserie för utan den skulle nog inte Wilmer utvecklas tillräckligt bra. Jag förklarade iallafall för honom att jag har så bra fantasi, som dessutom är gratis, att jag kan berätta mina egna sagor för Wilmer varje kväll så jag behöver inte deras böcker för att klara av en sådan vardaglig situation. Och när Wilmer själv ska lära sig läsa så kan han faktiskt klara det utan deras böcker även om det inte lät så på honom. När han väl fått det beskedet så rann det påsmetade flinet bort och han själv hade hunnit ut genom dörren innan lukten av hans rakvatten hade det. Han sade inte ens hejdå den fan.