Joakim Bergdahl

En dag för ca tjugo år sedan lekte jag och Jonas ute på gården. Kurt kom ut på altanen och berättade med iver att han fått in en ny tevekanal som man bara kunde se med parabol på taket. Jag kollade på antennen som satt uppe på taket och förklarade för Kurt att det var omöjligt, för vi hade ingen parabol på taket.

Jomen det funkar, sa han, kom och kolla.

Vi sprang snabbt in, så snabbt som endast lockade eller lurade barn kan, och vi såg det med våra egna ögon. TV4 hade trängt sig in i vår apparat och sände program som inte liknade någonting annat. De sände dessutom något som kallades reklamfilmer mellan varje program.

Det var under den här tiden som tekniken verkligen började ta plats i vårt hem. Teven och videobandspelaren fanns redan där, men det som skulle förändra min vardag för alltid följde med en pojke som hälsade på oss en kall vinterdag i början på 90-talet. Han kan ha varit son till en av mammas barndomskompisar, han kan ha hetat André och han kan ha varit i ungefär samma ålder som Jonas.

Vi åkte bob med han som eventuellt hette André i en backe som låg 500 m öster om vår gård. Vad backen egentligen hette har jag aldrig hört någon säga, men vi sade alltid Myrberget. Backen var brant som livets slutskede, den tog 20 minuter att pulsa uppför och 5 sekunder att åka nedför. I bra före kom vi nog upp i åtminstone 100 km/h och jag fick min första lårkaka just där.

När vi kom hem drack vi varm choklad och André visade upp en fyrkantig, grå plastlåda med tillhörande kassetter och handkontroller. Det var ungefär som en videobandspelare, men filmerna som man stoppade i gick att styra. Jag läste de röda bokstäverna på plastlådans front:

N i n t e n d o

Efter uppvisningen blev André tvungen att ge sig av, han kastade sin halsduk över axeln och skakade hand med mig och Jonas i hallen.

Jag bor långt härifrån killar, sade han. Så långt att ni knappast kan föreställa er det, men ni får låna mitt Nintendo. Ni har visat er värdiga och ni behöver det bättre än mig.

Men hur ska vi kunna återställa det, sade jag och min bror.

Det spelar ingen roll, sade han. Ni får låna det hur länge ni vill.

Med det sagt öppnade André dörren och steg ut i vintermörkret. Halsduken fladdrade i kvällsvinden och han följde grusgången bort från vår gård, tynade bort i den svarta rymden. Vi såg honom aldrig igen.

Samma kväll kopplade vi in Nintendot i teven. Det fanns en hel bunt med spel att välja bland, men det som fångade mitt intresse var en kassett med en muskulös riddare som svingade sitt svärd mot djävlar och demoner. I bakgrunden syntes ett gammalt slott och hela krigsscenen övervakades av ett ondskefullt ansikte som lyste upp bland de mörka molnen. Spelet hette Wizards and Warriors, och jag var både nyfiken och rädd när jag förde in kassetten och slog på strömmen.

I samma sekund som jag startade spelet lyste starka färger upp skärmen, digitala elgitarrer sprutade ut demoniska melodier och i rollen som riddare kunde jag både hoppa och svinga mitt svärd. Demon efter demon dog vid min evigt vevande klinga och jag hoppade mellan skogar och grottor och vulkaner och räddade nödställda jungfrur mot betalning och bonuspoäng. Jag var inte längre en vanlig pojke på landsbygden. Jag var en odödlig hjälte i ett 8-bits-universum.

 

Finduken låg på slagbordet, ljusstaken var tänd, alla hade satt sig tillrätta och mormor ställde ner den rykande köttgrytan med en smäll. Det doftade lagerblad och peppar. Morfar harklade sig och alla knäppte sina händer som på beställning.

 

Mat på bordet idag igen

Tack vår Herre som gett oss den

Dig vill vi prisa så mycket vi kan

Äta oss mätta och älska varann

 

Samma ramsa varje gång. Pelle ville spy när han hörde den. Han undvek alltid att sjunga med för han kunde inte stå för det han sjöng. Han ville inte tacka Herren för nånting. Det var mormor som hade stått i timmar och skalat och hackat och kokat. Var det nån i sällskapet som förtjänade ett tack för maten så var det hon. Mamma och pappa log brett och sjöng med morfar och mormor, som om de delade deras tro och värderingar. Hemma var det annorlunda. Pelle visste att när middagen, kaffet och körsången var över så skulle mamma och pappa byta tillbaka till sina vanliga roller igen. Han visste inte vilka roller han föredrog, men hemma var de i alla fall ärliga. Morfar tog alltid för sig av maten först och han tog för sig ordentligt. Han var skäggig och hade stora händer, uppkavlade ärmar och hängslen. När han var klar sade mormor varsågoda och då tog pappa för sig av maten, sen mamma och sen Pelle.

 

”Ta mer, Pelle”, sa mormor med sin hesa röst. Hon var grå under ögonen och hade ett vindpiskat anlete. När hon tagit för sig av maten och ätit några tuggor så frågade hon Pelle om han inte skulle ha några morötter.

 

”Jo”, sa mamma och pappa. ”Klart du ska ha morötter Pelle”.

 

”Mm”, instämde mormor.

 

Tanten fick något i blicken varje gång Pelle avstod från morötterna. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad, men hon verkade nästan kränkt. Hemma var det aldrig någon som sade till honom att äta morötter. De hade aldrig ens morötter på middagsbordet, men så fort de kom hem till mormor och morfar på söndagsmiddag blev det oerhört viktigt att han åt morötter.

 

”Nej. Jag tycker inte om morötter”.

 

Mormor fnyste till så att hängskinnet under hennes spetsiga haka började svänga och mamma och pappa började talade i mun på varann om att Pelle minsann åt morötter hemma och att det aldrig var något problem med grönsakerna.

 

”När jag var barn”, sa mormor. ”Då fick jag lära mig att äta det som fanns. Det var int varje dag vi hade mat på bordet. Men jag vet int vad barna får lära sig nuförtin”.

 

Hon tittade över sina glasögon på mamma och pappa och de tittade ner i bordet. Pelle visste att de inte levde upp till mormors kriterier.

 

”Ge pojkfan mera stryk”, sa morfar, drack upp sin mjölk, lade in snus och reste sig från bordet. Han gick bort till kökssoffan och sträckte ut sig och mormor började duka av bordet. Hon rörde sig ivrigt men samtidigt mekaniskt på något vis. Det var som om hennes själ var död och kroppen bara utförde det som den hade utfört varje dag i hela hennes liv. Den gjorde vad den måste göra och den gjorde det som om det var dess enda syfte i världen.

 

”Sitt kvar”, sa mormor, när mamma och pappa försökte resa sig upp för att hjälpa till. Pelle förstod inte varför de reste sig upp varje gång. Det fanns ingen mening för dem att visa sina goda avsikter när de visste av erfarenhet att mormor inte uppskattade dem. Pelle tyckte egentligen inte att det fanns någon mening med att äta middag hos mormor och morfar överhuvudtaget, men ändå gjorde de det varenda söndag. Han klev ner från stolen, tackade mormor för maten, gick genom hallen och in i vardagsrummet. Han hade en låda där, längst ner i bokhyllan, med gamla saker som han hade fått av morfar, och han brukade sätta sig på den gamla kistan bredvid tramporgeln och titta på dem.

 

I lådan låg en snusdosa från 20-talet, en liten rulle med fiskelina, ett munspel, en lupp och ett fotografi av mormor och morfar i deras ungdom. Fotografiet var gulnat och veckat. På baksidan stod det ”Flemming och Helena i Stockholm, 1936”. Pelle förstod att det var taget under deras bröllopsresa, han hade hört talas om den. De hade åkt med järnbanan till huvudstaden och levt lyckliga i en hel vecka innan de åkte upp till Västerbotten igen. Morfar hade kostym med fluga och en stor cigarr i mungipan. Mormor hade en sommarklänning med spetskrage, ballerinaskor och en hatt som liknade en påfågel. Pelle tyckte hon var otroligt vacker, som en filmstjärna, och de såg lyckliga ut. Lyckligare än Pelle någonsin sett dem i verkliga livet.

 

Kanske har det med åldern att göra, tänkte Pelle. Man blir gammal och bitter.

 

Kaffepannan visslade och Pelle visste att mormor brukade ställa fram hallongrottorna på bordet ungefär samtidigt som kaffepannan. Han lade ner fotografiet och ställde tillbaka lådan längst ner i bokhyllan innan han gick mot köket. När Pelle gick genom hallen hörde han röster inifrån mormor och morfars sovrum. Han tänkte låta det vara men det brukade inte vara någon därinne så han smög mot sovrumsdörren och lyssnade.

 

… ”det är ju det jag har sagt hela tiden, det är påväg att bli sämre. Jag ser skillnad för varje gång”.

 

Det var mammas röst. Pelle förstod att det var hans föräldrar som stod i sovrummet.

 

”Jag tror du oroar dig i onödan”, sa pappa. ”Varför skulle de bara låta det gå utför utan att göra någonting. Ifall det verkligen hade blivit sämre skulle de väl kontakta avdelningen igen, tror du inte?”

 

”Du vet inte hur de är”, sa mamma. De täcker över alla problem, de pratar inte om någonting. Så har det alltid varit, tro mig, jag vet. Det var bara en tillfällighet att de hade kontakt med avdelningen överhuvudtaget”.

 

”Det är nog ingen fara. Kom så går vi och fikar innan de undrar vad vi håller på med”.

 

”Titta på hans ögon, Leif! Titta på hans ögon så får vi se om du kan säga till mig sen att det inte är nån fara”.

 

”Okej, okej. Jag ska titta. Kom nu så...”

 

Pelle smygsprang genom hallen till köket för att de inte skulle se honom. Han satte sig vid köksbordet och väntade snällt. Mormor hade plockat fram kaffe och hallongrottor och ett glas med saft till Pelle. Hon hällde upp kaffe i samtliga koppar och satte sig ner. Mamma och pappa kom också och satte sig. Pelle doppade hallongrottorna i saften och sög på dem. Han hörde kökssoffan knaka till bakom honom och förstod att morfar ställde sig upp för att också komma och dricka kaffe.

 

Titta på hans ögon, tänkte Pelle. Var det morfars ögon mamma menade? Morfar gick förbi honom och satte sig ner på sin plats på andra kortsidan av bordet, mittemot Pelle. Han tog i kaffepannan och hällde koppen full. Han hade blicken vänd nedåt mot koppen när han drack och Pelle kunde bara se hans skägg och hans kala hjässa. Det såg ut som om allt hår från huvudet hade vandrat ner till kinderna och hakan. Morfar doppade och åt hallongrottor och Pelle höll blicken fäst vid honom för att kanske få se en skymt av hans ögon.

 

Pelle, sa mamma. Hur är det?

 

Då tittade morfar upp. Han tittade rakt in i Pelles ögon och Pelle ryckte till. Morfars ögon var döda. Blanksvarta och tomma. Pelle vände blicken ner i bordet.

 

”Det är bra. Jag är lite trött bara”.

 

”Vi ska snart åka hem. Du får gå och lägga dig med en gång”.

 

Mormor plockade undan efter fikat och resten av sällskapet rörde sig ut i vardagsrummet för att sjunga söndagspsalmen. Morfar satte sig i sin gungstol och mamma och pappa ställde sig i beredskap vid tramporgeln. Pelle satte sig på den gamla kistan. Efter ett par minuter kom mormor in och utan att säga ett ord satte hon sig på stolen framför orgeln och började trampa. De sjöng Härlig är jorden, som de gjorde varje söndag. Mamma och pappa tog i så att deras skenheliga röster nästan sprack inför den Herre som de så ihärdigt låtsades tro på. Mormor satt och trampade och spelade och ylade fram de heliga verserna. Pelle sjöng ingenting, han satt tyst på kistan och tittade på morfar. Han sjöng inte heller, han satt bara och gungade långsamt, fram och åter, och hans ögon var tomma som bottenlösa hål. Pelle kände inte riktigt igen honom. Han hade varit lite barsk och frånvarande de senaste veckorna men nu verkade det riktigt illa. Pelle brukade få sitta i hans knä, lukta i snusdosan och lyssna när han spelade munspel. Nu kunde Pelle inte minnas när han såg morfar spela munspel senast. Morfar låg bara på kökssoffan eller satt i gungstolen. Han hade slutat leva.

 

...människa, gläd dig, Frälsarn är kommen

Frid över jorden, Herren bjöd

 

Mormor slutade trampa och den låtsasreligiösa amatörkören tystnade. Nu visste Pelle att ännu en söndag hade kommit till sitt slut. Mamma och pappa gick ut mot hallen för att ta på sig skorna och Pelle följde efter. Mormor satt kvar vid orgeln och morfar satt kvar i sin gungstol.

 

”Tack för maten”, sa mamma.

 

”Jo, tack för allt, det var trevligt”, sa pappa.

 

Och så gick den lilla familjen ut till bilen och åkte hem. Pappa körde, mamma satt bredvid och Pelle satt i baksätet. Det var tyst i bilen och Pelle satt och tänkte på morfars ögon. Han hade aldrig sett något liknande. Pelle tänkte också på vad hans mamma och pappa hade pratat om i sovrummet innan kaffet. Något var inte som det skulle hemma hos mormor och morfar. Det mesta var som det brukade men det var någonting som hängde i luften som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Det kändes bara mörkt. Pelle hade ont i magen och han hade svårt att somna när de kom hem. Hela veckan som kom gick han och tänkte på morfars ögon. Hemma, på skolan och hos kompisar tänkte han på dem. Svarta, tomma, döda. Mamma och pappa pratade inte om ögonen nåt mer. Inte så att Pelle hörde det i alla fall.

 

Mamma och pappa kom till Pelles sovrum på lördagskvällen, just innan Pelle skulle sova, och satte sig på sängkanten.

 

”Hej Pelle”, sa de.

 

”Hej”.

 

”Morfar är sjuk”, sa mamma. ”Och vi vill be för att han ska bli frisk igen. Vi tänkte att om vi ber till Herren tillsammans ikväll så kanske morfar mår bättre imorgon när vi ska äta middag med han och mormor”.

Hon var nära till tårar, och även pappa såg blödig ut. Pelle hade aldrig sett sina föräldrar ledsna tidigare, så han förstod att det var allvar.

 

”Jo”, sa pappa. ”Vi brukar ju inte be till Herren så mycket här hemma, men gör vi det så har vi i alla fall gjort nånting. Du behöver bara knäppa dina händer och blunda, kan du göra det för morfar?”

 

”Okej”, sa Pelle. Och han knäppte sina händer och blundade. För morfar.

 

”Herre, vi ber dig”, sa mamma. Hon darrade och grät.

”Led pappa ut ur mörkret

Visa honom vägen

Förlåt honom för hans synder

Och hela hans själ

Herre, vi ber dig

Led pappa ut ur mörkret

Visa honom vägen

Förlåt honom för hans synder

Och hela hans själ

Herre, vi ber dig

Led pappa ut ur mörkret

Visa honom vägen

Förlåt honom för hans synder

Och... hela...”

 

”Amen”, sa pappa. ”Nu är det bra”.

 

Han strök henne på ryggen och hon omfamnade honom. De reste sig upp från Pelles säng och gick ut till köket. Pelle låg kvar i sängen och hörde hur mamma grät och grät och grät i köket. Pelle lade sig på sidan med kudden över örat och slumrade in i natten. Han drömde om morfars ögon. Han drömde att Herren steg ner från himlen och tog bort dem med en handvändning. Alla blev glada och dansade och sjöng. Mormor hade på sig sommarklänning, ballerinaskor och hatten som såg ut som en påfågel. Morfar rökte cigarr i sin tjusiga kavaj och spelade munspel så det rykte om honom. De var lyckliga igen och Pelle var alldeles varm när han vaknade.

 

Kanske har Herren helat morfar nu, tänkte Pelle när han steg upp ur sängen.

 

Han öppnade sitt fönster och möttes av en ljum sommarvind som lättade på nattskjortan. Han ställde sig på fönsterblecket och hoppade barfota ner i gräset. Solen låg på och det var torrt och varmt. Pelle gick till äppelträdet på bakgården, plockade ett stort, grönt och satte sig med ryggen mot stammen. Han tryckte framtänderna genom skalet och munnen fylldes med syrlig saft. Gräset var mjukt och dämpande och trädstammen gav bra stöd för ryggen. Där satt han i timmar och tänkte, betraktade smått och stort och njöt av värmen och saftiga äpplen. Han hade glömt morfars ögon nu. Det var bara drömmen som fanns kvar. Drömmen där alla var lyckliga och dansade och skrattade och sjöng. Pelle log.

 

”Pelle? Pelle?”

 

Det var mamma som ropade. Hon stod på altanen på framsidan.

 

”Ja”, ropade Pelle.

 

Hon kom gåendes runt knuten och stannade upp när hon såg Pelle nedanför äppelträdet.

 

”Har du inte klätt dig än? Klockan är redan tre, vi ska vara hos mormor och morfar om en timme”.

 

Pelle ställde sig upp och följde med mamma. De sa inget mer till varann på vägen in. Han gick in på sitt rum, tog av sig nattskjortan och tog på sig kläder. Sen gick han och tvättade ansiktet och borstade tänderna. När han var klar stod mamma och pappa i hallen och väntade. Pelle tog på sig skor och följde dem ut till bilen. De svängde ut på vägen och körde mot Ultervattnet. Det var tyst i bilen under de femton minuter som passerade under resans gång. När de svängde in på mormor och morfars tomt stannade pappa tvärt.

 

”Men vad fan”, sa han, öppnade dörren och klev ur.

 

Mamma följde efter honom och Pelle sträckte sig fram mot vindrutan för att se vad som stod på. Han såg hur de började springa över grusgången och han hoppade själv ur bilen och följde efter dem. Mamma gick ut på gräsmattan och föll ihop och pappa sprang upp på bron och in i huset. Pelle såg att morfar låg på uppfarten och han sprang fram till honom. Morfar låg stilla på rygg, med armarna om sitt hagelgevär. Skägget var det enda som fanns kvar ovanför axlarna, resten av skallen hade blandats ut med grusgången till en rödslemmig gröt.

 

Herren, tänkte Pelle. Han tog bort morfars ögon med en handvändning.

 

Han sprang efter sin pappa in i huset. Det var tyst där inne. Vardagsrummet var tomt. Pelle tog sin låda från bokhyllan och plockade upp fotografiet och stoppade det i fickan. Sen gick han genom hallen in till köket. Pappa stod mitt i rummet med ryggen mot Pelle. Han gick in till pappa och ställde sig bredvid honom. Mormor låg på slagbordet i en hög. Det var svårt att se vad som var vad, men det var mormor. Pelle kunde se det på det blodiga förklädet och det silvergrå håret. Det luktade härsket.

 

Pappa tittade på honom med blodsprängda ögon, men sa ingenting. Pelle gick tillbaka till vardagsrummet och satte sig på kistan bredvid tramporgeln. Han tog upp fotografiet ur fickan och tittade på mormor och morfar. Det var så han ville minnas dem. Lyckliga i Stockholm, uppklädda och fräscha, som filmstjärnor. Pelle började skaka och ögonen rann till, men han försökte fokusera på fotografiet. Bilden av morfar på uppfarten och mormor på slagbordet trängde sig genom, gång på gång, men han försökte tänka på när de var nygifta och lyckliga i Stockholm, 1936. Han kom på sig själv med att sitta och gunga fram och tillbaka på kistan och han hade svårt att andas. Långsamt stegrade en bekant melodi i hans huvud. Det var nästan så att han kunde höra mormors seniga fötter trampa liv i orgeln bredvid honom, nästan så att han kunde se morfar i gungstolen och höra mamma och pappa yla i kör. Den eviga söndagssången ekade i hans huvud, vandrade längs hans ryggrad och fick honom att skälva.

 

Härlig är jorden

härlig är Guds himmel

skön är själarnas pilgrimssång.

Genom de fagra

riken på jorden

går vi till paradis med sång.

 

 

 

Mor och dotter möts i rätten om trissvinst

Många timmar satt jag idag och såg på när farsan och brorsan arbetade. Kan vara nog så tröttande att vara passiv. Nu är min bil redo för en ombesiktning och jag känner mig mycket nöjd. Trots att jag betalade delarna, mekanikerna och resan till Pite och hem så har jag sparat många tusenlappar på att inte lämna in bilen på verkstad. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: tur att jag har händiga anhöriga. Vad skulle jag annars ta mig till?

Hela dagen ska jag sitta framför en dator idag. Ett par timmar går väl bra men innan kl är 17 så värker det nog i både kropp och själ. Grabbarna ska få åka till mormor ikväll och övernatta där. Det blir roligt för dem! Jag ska köra upp till brorsan i Pite och övernatta där. Tidigt på lördagsmorgonen ska nämligen bilen lagas. Annars har jag körförbud inom två veckor. Tur jag har närstående mekaniker när jag själv har ena tummen i röven och andra mitt i handen.

Vi bjöd över grannarna på het kyckling i afton. Jag anordnade en sallad också som var estetiskt fulländad och det är synd att jag inte tog en bild. En kall Eriksberg passade fint till. Och kokkaffet efteråt med After Eight i botten. Efteråt visade Wilmer tevespelen och Alfons somnade till tonerna från klassisk gitarr. Vi har trevliga grannar! Och det är härligt med en helgliknande tillställning i veckans mitt.

Jag är sällan fokuserad. Hela dagarna lever jag i någon slags gråzon där ingenting är verkligt. Egentligen begriper jag inte hur jag får ihop saker och ting. Alla bitar faller på plats utan att jag riktigt medverkar till det. Det verkar som att underliggande mekanismer i mitt system sköter min vardag åt mig, och under tiden fantiserar jag. Ni kanske någon gång har kört bil hem från jobbet, utmattade och i andra tankar, och när ni är hemma så tänker ni: oj, har jag redan passerat det och det? Som om vägen var inprogrammerad i ert undermedvetna i sådan grad att ni faktiskt inte behöver medverka aktivt för att ta er hem från jobbet. Ungefär så är hela min vecka. Då kanske ni tänker att jag lever inramat och har samma rutiner dagligen så att jag helt enkelt är invand med det och gör saker utan närmare eftertanke för att det funkar likadant varje dag. Men där tar ni fel! Ingen dag är den andra lik i mitt liv. Jag gör verkligen olika saker varje dag och det finns knappt någon rutin, ram eller struktur i någonting. Jag lever som i ett luddigt trassel där ingen kan veta vart någonting börjar eller slutar. Hur ska jag då tolka detta? Betyder det att jag har flyt och mår bra? Betyder det att jag är utmattad? Betyder det att jag har många bollar i luften? Eller betyder det kanske att jag håller på att tappa förståndet? Jag vet inte riktigt själv, men det känns som att jag trivs. Jag har en bra känsla i kroppen, jag ler åt mina vardagsbestyr och jag ser en framtid fylld av glädje och ljus. Jag har det nog bra. Det kanske sitter i att jag inte vågar erkänna det för mig själv. Eller att jag har svårt att unna mig det. Livet är härligt.

Idag rensade jag verandan på skrot som har stått under snön hela vintern. Det har sett anskrämligt ut på min baksida sedan den smälte fram. Jag bar allt till bilen och ska köra det till soptippen någon morgon. Ett soffbord från IKEA var en av sakerna som jag bar. Det var mjukt och luftigt och när jag trampade lite på det så blev det som såsigt under skorna. Under lackytan har jag alltid trott det var spån, men inte ens det fanns där. Om innanmätet åtminstone varit solid wellpapp, men icke. Det var som bara smala lister av wellpapp, ett rutnät med luftspalter på flera centimeter. När detta uppenbarades blev jag sådär onödigt djup som jag kan bli flera gånger per dag utan att skriva ner det, men idag! Idag skriver jag ner det här. Jag tänkte när jag stod där: IKEA-möbeln speglar svensken. Vi är släta och fina på ytan, men vår stomme är så svag att vi bryts ner av minsta motgång. Ansiktet utåt är putsat och fräscht, men inuti oss finns bara luft. Ett rutnät av wellpapp.

...när man ska ändra vanor och bli hälsosam så går det käpprätt åt helvete. Jag började så bra och höll formen med 3-5 träningspass i veckan, såg snabba resultat och mådde som en kung. Sen kom såklart en förkylning med halsont och satt i mycket längre än jag önskade. Sen när jag vilat från gymmet i ca 2 veckor och just skulle börja om så kom såklart magsjukan som ett slag i magen. Nu har jag levt på flytande kost i 2 dygn, kroppen är helt tömd på näring och de små muskler jag var på väg att bygga upp i mars har nog förtvinat vid det här laget. Förhoppningsvis kan jag träna nåt pass till veckan, men först måste jag bli tillräckligt fräsch för att kunna få i mig nån riktig mat, annars blir inte många muskler byggda. Det känns som att en hel månad av mitt träningsprojekt snart har gått förlorad. Förbannat.

Niklas såg dem skratta och skratta. De skrattade nästan så de spydde. Lisa, Ola, Emil, Henrik, Anneli, ja allihop. Anton var värst. Han låg som vikt över bänken och hade svårt med andningen. Egentligen var Anton snäll men han tyckte allt var roligt, även det som var elakt. Niklas själv skrattade också, lite ansträngt och konstlat, men ändå. Det var inte honom de narrade egentligen, det var Conny.

 

”Vissa kläder kan man ju köpa på Myrorna”, sade Niklas i ett försök att försvara Conny, men klassen skrattade bara ännu högre. Niklas fick nöja sig med att Conny inte var där och hörde dem skratta.

 

”Smuts-Conny köper alla smutskläder på smutsmyrorna”, skrek Henrik. Och skratten fortsatte tills fröken kom in. Niklas ursäktade sig och gick på toaletten just när lektionen skulle börja. Han undersökte sina kläder i spegeln och letade efter fläckar. Smutsmyrorna, tänkte han. De ser rena ut i alla fall. Men det är ju inga märkeskläder direkt. Niklas undrade om de skrattade lika högt åt honom och hans kläder när han låg hemma sjuk.

 

Niklas följde med Emil hem efter skolan, som vanligt. Emil hade en dator på sitt rum och de spelade på den. Mest Emil, Niklas tittade på.

 

”Min mamma sa att vi också ska köpa en dator”, sade Niklas.

 

”Okej. Närdå?”

 

”När vi får pengar”.

 

Emil skrattade.

 

”Jaha, när är det då?”

 

”Jag vet inte, men jag tror det blir snart”.

 

Efter en timme kom Emils pappa in och sade att middagen var klar. Han väntade i dörröppningen på att Emil skulle komma.

 

”Ska inte du hem?”, sade han till Niklas.

 

Niklas visste att Emils föräldrar helst inte ville ha honom där.

 

”Jo”, sade Niklas, och gick. Han passerade Emils cykel på grusgången utanför huset. Den blänkte och hade tjugoen växlar. Niklas satte sig på sin cykel och trampade hemåt. Den var rostig och hade tre. Niklas mamma stod vid spisen när han kom hem.

 

”Vad ska vi äta?”

 

”Blodpudding, sätt dig”.

 

Niklas satte sig vid bordet och mamma serverade honom två skivor. Hon hällde upp ett litet glas mjölk åt honom, vek ihop paketet och slängde det i soporna. Sedan satte hon sig ner vid bordet.

 

”Ska inte du äta mamma?”

 

”Nä”, sade hon. ”Jag har ätit redan”.

 

Niklas såg att hon ljög, men sade inget. Han åt bara sin blodpudding.

 

”Mamma, kan jag få en cykel när jag fyller år?”

 

”Men du har ju en cykel”.

 

”Jamen jag vill ha en sån där cykel som Emil har. En mountainbike”.

 

Hon täckte över sitt ansikte med händerna och suckade tungt och långdraget.

 

”Jag har inte råd med nån maontingbajk när du fyller år, det är ju bara en månad bort”.

 

”Men när har du råd då?”.

 

Niklas hade ätit sina två skivor och druckit upp sin mjölk. Han tittade på sin mamma men hon stirrade bara ut genom köksfönstret. Hennes ögon var röda.

 

”När vi får pengar”, sade hon.

 

Niklas nöjde sig med det svaret. Han såg att det inte var läge att tjata mer om cykeln.

 

”Finns det mer mjölk?”

 

”Nej, den är slut”.

 

Niklas tackade för maten och satte sig vid teven.

 

Nästa morgon var det gympan. Niklas hatade både gympan och läraren.

 

”Vad är det där för skor?”, sade läraren. Varje gång sade han samma sak. De var odämpade och smutsiga. På gympan hade man innegympaskor eller utegympaskor. Niklas hade bara skor.

 

”Det är mina skor”, sade Niklas.

 

”Du måste säga till din mamma att köpa innegympaskor och utegympaskor”. Läraren var mycket upprörd. Han hade fått onda ögat till Niklas efter veckor av tillsägelser.

 

”Hon ska köpa skor när vi får pengar”, sade Niklas. Varje vecka sade han det. Läraren fnyste högt och förpassade honom till bänken. Där satt Niklas och såg på när de spelade innebandy. Hans klasskamrater hade finare kläder på gympan än han hade på skolavslutningen.

 

Väl tillbaka i klassrummet berättade fröken att det var friluftsdag till veckan. Som om eländet var det enda i livet som inte hade något slut. Hela skolan skulle åka till Bygdsiljum och åka i backen. Klassen jublade. Inte Niklas.

 

”Måste man följa med?”, sade han efter en handuppräckning.

 

”Det är obligatorisk närvaro”, sade fröken.

 

Niklas hatade det ordet: ”obligatorisk”. Det var ett jävla ord. Obligatorisk närvaro på en friluftsdag i Bygdsiljumbacken innebar 5 timmar korvgrillning med fröken och Sune som satt i rullstol.

 

”Jag har inga skidor”, sade Anneli. ”Mina gamla har gått sönder”.

 

”Det finns att låna där”, sade fröken. ”Ta med pengar”.

 

Jo just, tänkte Niklas. Pengar.

 

Han var med sin mamma och handlade på ICA efter skolan. Han gruvade sig och tänkte. Han hade fått med sig en lapp från skolan med information kring friluftsdagen. Den låg i plastkassen med skolböcker som han alltid bar med sig. Han brukade kalla kassen för skolväskan. Det kändes bättre då. Skulle han fråga sin mamma om pengar till låneskidorna?

 

”Kan vi köpa Frosties mamma?”

 

”Jag har inga pengar till Frosties”.

 

Hon lade ner en påse Havregryn i kundvagnen. Niklas gick före ut medan hon stod i kassan. Han tittade på sin lapp, knycklade ihop den och kastade den i soptunnan.

 

Dagarna inför gruvliga händelser gick alltid så fort. En hel vecka gick i ett svep och han tänkte på friluftsdagen varje vaken minut. Den återkom även i drömmarna. Nu låg han där, kvällen före, och det ilade i magen. När morgonen kom sade han till sin mamma att han var hemskt dålig. Huvudet sprängde, halsen ömmade och det kändes som öronen skulle falla av. Mamma tog feber och var skeptisk, men hon ringde skolan och sjukanmälde till slut.

 

”Din fröken sa ni hade friluftsdag idag”, sade mamma.

 

”Nej, var det idag?”.

 

”Jo, det var ju synd”.

 

”Mycket”, sade Niklas, och låtsade vara så dålig att han somnade. Mamma strök honom på huvudet och gick.

 

Några dagar senare var Niklas tillbaks på skolan. De tyckte det var synd han skulle vara sjuk just på friluftsdagen. Niklas låtsades hålla med. Alla pratade om hur fort de åkt och hur roligt de haft det. Niklas tyckte det påminde om deras utlandshistorier som de brukade dra efter sommarloven.

 

”Vad har du gjort på sommarlovet, Anneli?”

 

”Jag och min familj åkte till Turkiet i tre veckor”.

 

”Så härligt! Du då, Niklas?”.

 

”Jag och mamma tänkte ta bussen till Ume, men vi cyklade till Hampen och badade istället”.

 

Fy fan, tänkte Niklas. Fy och jävla fan.

 

När hans födelsedag kom hade mamma en överraskning. Det stod en cykel på gården. Den var rostfri och hade sju växlar. Det är inte tjugoen, tänkte Niklas, men branog många ändå. Han blev oerhört glad och kramade om sin mamma, tackade henne för att han äntligen hade fått en cykel. Mamma tittade på honom och log. Det var så härligt att se, för det var inte ofta hon log.

 

Lyckan var dock flyktig. Niklas märkte av en försämring. Den kom smygande som en elakartad tumör. Han drack bara vattnet till blodpuddingen och de blev utan strömmen. Mamma blev allt tröttare och Niklas magvärk tilltog om kvällarna. Även han blev trött och han hade svårt för att se något ljus i mörkret. Han försökte tänka tillbaka på sin födelsedag när han fick cykeln. Just den stunden stannade som ett glatt fotografi i hans tankar och värmde honom korta stunder. Solen sken. Cykeln var ny. Han log. Mamma log.

 

”Har vi fått pengar nu?”, hade han frågat.

 

”Nä”, sade mamma. ”Men jag tog mig råd”.

 

De fick aldrig några pengar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag har jag fått ta hem linser på prov! Förra veckan provade jag de första gången men då kuggade jag på uppkörningen. Jag fick då lära mig apgreppet och alla möjlig ögonlock skulle dras både hit och dit. Det tog mig ungefär 40 minuter innan jag fick in bägge linserna och sen när jag skulle ta ut dem gick det så dåligt att jag fick boka en ny tid för träning. Idag när jag kom dit fick jag en annan handledare och hon visade ett grepp som var en tiondel så knepigt och inom tio minuter hade jag stoppat in, tagit ut och återigen stoppat in linserna i bägge ögonen. Svårare än så var det alltså inte när jag använde ett grepp som passade mig. Nu har jag dem på mig och jag ser bra och det skaver inte. Vilken grej! Jag har haft glasögon i 20 år så nu var det dags att prova nåt nytt. Jag är jättenöjd!

Hann jag bara med 3 pass. Ett benpass, ett bröstpass och ett axel/arm-pass. Några dagar på gränsen till feber var orsaken till extra många vilodagar. Nu är det ny vecka och nya tag. Förhoppningsvis klämmer jag in 4 pass och en och annan promenad. Första passet börjar ikväll och då tränar jag ryggen. Ha en bra vecka!

Ja nu har det gått två veckor sen jag återupptog träningen och började äta nyttigt. Förra veckan körde jag 4 hårda gympass och denna vecka har jag kört 4 hårda gympass. Nästa vecka kör jag 4 hårda gympass till. Det går bra och jag känner mig nöjd och jag kan redan se små resultat. Om ett par månader har det nog hänt mycket om jag håller samma tempo. Hoppas jag kan undvika förkylningar bara. Jag går på som ett tåg!

Havregrynsgröt och ett kokt ägg till frukost imorse. Bröst, triceps och mage på gymmet och viltmästarskav till lunch efter det. Imorgon vilar jag från styrketräningen och promenerar till praktiken istället, blir en bra bit. På torsdag blir det rygg och biceps och på fredag kör jag nog axlar och nåt annat som känns otränat. Nu är jag igång och riktigt taggad. Jag har inget annat väl än att hålla lågan uppe heller då jag har min smsrival som hela tiden försöker vara mer hälsosam än jag. Inget onyttigt har jag ätit än heller. Går fint det här.

Hamnade i en het diskussion med en nära vän i helgen om hur snabbt man kunde gå från otränad soffpotatis/mager vekling till vältränad kalsongmodell/actionfigur och vi hade så svårt att komma överens att det slutade med en överenskommelse. Den går ut på att vi ska träna så mycket vi kan och äta så sunt som det går ända fram till början på juli för att se hur vältränad man kan bli på så kort tid. Vidare kom vi överens om att skicka ett sms till varann varje gång vi tränat och varje gång vi ätit onyttigt. Tanken med det är att sporra varann med smsen om träning och skämmas för smsen om vi har ätit onyttigt. Jag är mer taggad på träning än jag varit på över ett år nu och jag ska minsann vara den som är mest fit i början på juli. Idag är första dagen och jag körde ett högintensivt och explosivt benpass på 40 minuter under lunchrasten. Självklart skickade jag sms om det. Själv fick jag sms om 40 min bröst och triceps och 35 min rask promenad. Imorgon kör jag bröst och triceps dubbelt hårdare. It's on!